Smartwatches

smartwatchEn gång på det glada 1980-talet var digitalur det absolut hetaste som fanns, och ”alla” skulle ha ett. De allra mest avancerade kunde man faktiskt spela små spel på, av typen Space Invaders eller Masken. Sedan växte världen upp, och insåg att digitalur inte var så speciellt roligt. Numera, då ”alla” har en smartphone som förutom att den kan visa korrekt tid också kan användas till att surfa på nätet, spela spel, messaging och mycket annat, så känns idén med digitalur rätt så heldöd. Men av någon anledning verkar en del tillverkare av elektronik inte ha förstått detta, då de satsar stort på smartwatches, 2010-talets mest onödiga och menlösa idé.

Google, Samsung och flera andra företag försöker haka på trenden, med Moto360, Samsung Galaxy Gear och andra. Problemet med dem är att de alla gör ungefär samma sak som en smartphone, fast mycket sämre. Att de dessutom kostar ett antal tusen kronor gör knappast saken bättre. Att de dessutom behöver en smartphone för att man fullt ut ska kunna utnyttja dem gör att det blir än mer tveksamt vad syftet med dem är. Smartwatches är, kort sagt, en lösning på ett problem som inte existerar. Att kunna göra diverse saker med sin smartphone, eller samma saker som man normalt använder smartphonen till, fast sämre, har tveksam nytta. Så länge som smartwatches inte har något som särskiljer dem från smartphones, något som de gör bättre kommer de att vara helt poänglösa. Och det är svårt att se vad detta ”bättre” skulle vara. Att de sitter där på ens handled? Nja…

Ställbara sängar

ställbar-sängTekniken kring sängar och dess utformning har verkligen utvecklats på de senaste åren och det som sågs som väldigt exklusivt kan idag gå att köpa av den normale konsumenten. En sådan sak är den ställbara sängen som har avancerad elektroniska system ihopmonterade med själva madrassen. Det betyder att du som sängliggare har en möjlighet att via en fjärrkontroll justera olika höjder och vinklar på delar av sängen, vilket uppskattas av väldigt många. Dessa ställbara sängar ser lite annorlunda ut beroende på kvalitén som ligger bakom, vilket oftast brukar visa sig i priset, men tanken bakom är precis den samma. När det inte räcker med att en madrass är helt vägrätt så finns dessa som alternativ.

Det är framför allt två delar av sängen som man kan påverka. Dels så är det huvuddelen som kan röra sig upp och ner och i princip skapa en soffrygg på ett kick. Dels så är det delen för benen som man kan påverka formen på och det i sin tur gör att man kan anpassa sängen efter de vinklar som man är mest bekväm att ligga i, om nu inte helt vågrät är det man vill ha. Det gör det möjligt att utnyttja sängen till mer och istället för att bunkra upp med kuddar för att läsa en bok bekvämt så kan man istället höja huvuddelen på sängen. Dessa sängar är också mycket bra för de människor som har problem med sina leder, där en vanlig säng gör ont. Genom fjärrkontrollen kan man hitta vinklar och sätt där kroppen gör mindre ont och det i sin tur gör att man med all sannolikhet kommer att sova bättre om nätterna.

Esoteriska programmeringsspråk

Esoteriska programmeringsspråk är språk som är skapade med syfte att vara så konstiga och svårbegripliga som möjligt. Det gör att de väldigt sällan eller aldrig används till att skapa seriösa program med. Men det innebär inte att de är värdelösa. Dels fungerar de som intellektuell stimulation, och dels kan de, faktiskt, ha idéer och koncept som visar sig användbara ”på riktigt”.

Ett av de mest kända esoteriska programmeringsspråken är brainfuck. Det skapades 1993, och har endast åtta kommandon, och inga variabler. Ändå är det turingkomplett,vilket innebär att, givet tillräckligt med minne, kan det utföra alla tänkbara beräkningar. De kommandon som finns i brainfuck är > < + - . , [ och ]. Deras funktion är, i tur och ordning, att öka respektive minska datapekaren ett steg, att öka respektive minska innehållet i den cell datapekaren pekar på med 1, att outputta innehållet i cellen som datapekaren pekar på, att acceptera en bytes inmatning, medan [ och ] används för enkla hopp, beroende på innehållet i cellen som datapekaren pekar på. Program i brainfuck är som torde framgå extremt svårlästa. Det svåraste av alla esoteriska programmeringsspråk anses allmänt vara Mabolge. Det skapades 1998, med målsättning att var omöjligt att skriva användbara program i. Det tog två år innan någon lyckades skriva ett fungerande program i Mabolge. Att en av instruktionerna heter ”crazy” säger kanske lite om hur komplicerat Mabolge är. Trots det lyckades japanen Hisashi Iizawa 2005 skapa ett program som skriver ut den fullständiga texten av ”99 Bottles of Beer”, genom att använda sig av fungerande loopar – något de flesta trodde omöjligt.

Vilken madrass ska man välja?

När man pratar om att köpa säng som brukar det i ett inledande skede handla om vilken sängram man vill ha. Det betyder alltså att det inte är själva resårmadrassen som man väljer till en början, det är alltså själva designen och utformningen på sängen som är förstavalet för de som är på jakt efter ny säng. Många gånger kan det dock vara så att man redan är nöjd med den sängram man har, men madrasserna är inte lika bra som de brukade vara. För de människorna som antingen börjat med att välja sängram eller helt enkelt endast behöver byta madrass så har man mycket att tänka på för att få till sin säng.

Resårmadrassen ska givetvis vara bekväm och skön att ligga i, samtidigt som den fördelar vikten av din kropp på ett jämnt sätt. Gör den inte det så riskerar du att sova väldigt dåligt. Det som också är viktigt att tänka på är att välja madrass efter hur du sover. Om du ligger på rygg, på sidan eller på mage spelar roll för hur din viktfördelning kommer att vara, vilket betyder att du kommer att behöva ha en madrass speciellt anpassad efter ditt sätt att sova. Det absolut bästa som du kan göra när du är ute på jakt efter en lämplig madrass är att besöka möbelvaruhus och provligga. Se till att verkligen känna efter och notera skillnaderna mellan de olika, annars brukar det finnas personal som kan hjälpa dig i ditt val.

Warp factor 9, mr. Sulu

Enligt Einsteins speciella relativitetsteori så är ljusets hastighet den högsta teoretiska hastighet något kan röra sig i. Det är då något som allvarligt begränsar möjligheten att resa till andra solsystem, även om en mängd olika mer eller mindre fantastiska hypoteser lagts fram som lösning på ”problemet”. Maskhål är då ett populärt sådant, men då vi tyvärr har en brist på stargates på jorden, och om det ens skulle fungera är tveksamt. Men det kanske finns en lösning: warp. Det är något som de flesta kanske förknippar med Star Trek och science fiction, och tror att det enbart rör sig om fantasi. Men det finns en del som pekar på att det faktiskt inte är så, och faktum är att NASA håller på att studera det hela, även om det fortfarande är en bit kvar innan det är mer än en hypotes.

Det hela är tänkt att fungera på så sätt att man ”warpar” rum-tiden framför och bakom ett objekt. Bakom objektet (= rymdskeppet) expanderas rum-tiden, framför trycks den ihop. På så sätt kommer objektet att röra sig framåt, samtidigt som det står stilla i relativistisk mening. Ljusets hastighet begränsar hastighet inom en given referensram, och med en warp-drive så hålls denna konstant. Objektet rör sig framåt, mycket snabbt, samtidigt som det i relativistisk mening står stilla.

Detta är än så länge mycket teoretiskt, men där de ursprungliga beräkningarna antydde att den energi som skulle krävas var enorm och i praktiken omöjlig att uppnå – många gånger mer än vad som produceras på hela jorden – så har nya beräkningar visat att det kanske inte krävs så värst mycket energi ändå. Det möjliggör, i teorin, resor till andra solsystem på bara ett par veckor eller månader.

Omvänd polsk notation

Det finns många sätt att räkna på, varav några är bättre än andra, och där omvänd polsk notation är det absolut bästa. Det är ett sätt att ställa upp beräkningar på som vid en första anblick kan se väldigt komplicerat ut. Det är fel, och omvänd polsk notation är i stället väldigt elegant. Omvänd polsk notation är också vanligt inom programmering, antingen direkt i och med att programmeringsspråket använder sig av det, eller indirekt genom att det är så kompilering av programkod tolkar de matematiska uttrycken. Omvänd polsk notation fungerar så att de matematiska operanderna kommer efter de tal de ska tillämpas på. Detta innebär att man kan skriva matematiska uttryck som normalt kräver parenteser utan parenteser. Omvänd polsk notation är vanligt på mer avancerade miniräknare.

Exempel:
En beräkning som normalt ställs upp:
A + B
Ställs med omvänd polsk notation upp:
AB +
Så långt inga större problem. Men om vi gör det lite mer avancerat, med en beräkning som kräver parenteser:
(A + B) * C
Så blir det lite krångligare:
CAB +*
Där utförs först plus-operationen på de två föregående variablerna (A och B), och sedan multiplikations-operationen på resultatet av dessa med C. Om parentesen i stället är placerad så här:
A + (B * C)
Så ställs beräkningen med omvänd polsk notation upp på det här viset:
ABC *+
Först multipliceras B och C, och sedan utförs plus-operationen på resultatet av detta med A.

Detta kan som sagt verka onödigt krångligt till att börja med, men när man lärt sig hur omvänd polsk notation fungerar, så inser man snabbt att det är överlägset andra sätt att ställa upp beräkningar på.

Turingtest och tänkande datorer

Ett av de grundläggande problemen inom artificiell intelligens är att definiera vad som menas med ”tänkande”. Det är en filosofisk fråga, som vi än så länge inte har något svar på, trots att det hela debatterats grundligt sedan 1950-talet. När Herbert A. Simon 1956 sade att ”under julen så uppfann Al Newell och jag en tänkande maskin”, så var han aningens optimistisk, även om hans och Newells insatser utan tvekan var mycket viktiga. Citatet visar också på den extrema optimism som kännetecknade studier av artificiell intelligens fram till åtminstone 1980-talet, där många trodde att utvecklingen skulle gå mycket snabbare än den sedan gjort.

Alan Turings förslag på hur man ska avgöra om en dator ”tänker” eller inte är både välkänt och missförstått. Det går i enkelhet ut på att om en människa som kommunicerar med en maskin inte kan avgöra om det är en maskin eller människa hon kommunicerar med, så ”tänker” maskinen. Detta är en kraftig förenkling av de idéer Turing presenterade, men är i allmänhet så turingtestet presenteras.

Problemen med turingtestet är många, inte minst då att en dator som är för intelligent inte helt säkert skulle klara det. Mycket av det som skulle få någon att tro att hon kommunicerar med en människa och en dator beror ju på att människor är väldigt felbara. Ett mer filosofiskt argument är också att uppvisande av intelligent och mänskligt beteende inte behöver betyda att datorn tänker; den kan i stället välja svar och beteende från en lång lista. Detta är grunden till många argument gällande artificiell intelligens: att tänka som en människa, eller uppvisa samma beteende som en.

Kvantdatorer

Kvantdatorer är något som det ofta talas om, men som få vet vad det egentligen är – eller är tänkt att vara, då de än så länge inte helt och hållet existerar i sinnevärlden. Det brukar sägas att de kommer att öka beräkningskapaciteten många gånger om, och göra det möjligt att knäcka de mest avancerade krypteringar, sådana som normalt skulle kräva längre tid än universums beräknade livslängd. Men hur är egentligen kvantdatorer tänkta att fungera? Handlar det om katter som är både levande och döda tills man trycker på ”enter”?

På sätt och vis gör det det, även om det inte är nödvändigt att riskera livet på någon Felis catus. I en klassisk dator så är varje bit antingen en nolla eller etta; en kvantdator däremot använder sig av qubits, som kan vara bådadera samtidigt. Det gör att en kvantdator, på sätt och vis, kan lagra betydligt mer information, och därmed utföra extremt mycket mer komplexa beräkningar, än en klassisk dator. Detta är dock att förenkla det hela betydligt, och man måste hålla i åtanke att kvantfysik handlar om sannolikheter; det vill säga sannolikheten att en qubit är antingen 0 eller 1.

Vad detta betyder i praktiken är att en kvantdator som ska lösa ett problem inte nödvändigtvis kommer fram till rätt svar; det hela handlar om sannolikheter. Det finns då olika sätt att komma runt detta problem på, men som borde framgå innebär det att konstruktion, programmering och användande av kvantdatorer är extremt komplicerat; det handlar om att definiera bästa möjliga lösning. Trots alla dessa svårigheter, så är den potential kvantdatorer uppvisar i det närmaste oöverskådlig.